Monthly Archives: november 2011

En Grön Orientalisk Afton På Studio 54

En vecka har snart gått sen presskonferensen och jag kan väl säga att en stor del av min tankeverksamhet handlar om den 4 februari nästa år. Längtar tills jag får gå upp där på scenen i Växjö Arena. Längtar till hela kalaset. ”I Want To Be Chris Isaak (This is just the beginning)” är alltså den onödigt långa titeln, och jag kan ju som alltid bara hoppas att ni gillar den. Flipp eller flopp, ni avgör.
Imorn läggs de sista instrumenten på låten. Spännande. Spännande som fan. Sen är det bara mixning av perfektionist Daniel Bengtson som är kvar innan den är helt klar. Bara, förresten. Är inte avundsjuk alls. Fy fan för mixning. Pilleri på proffesor-nivå. Pilleri av Kung Bengtson.

Här nedan en intervju från presskonferensen.

Vernissage för The Calendar


Igår var jag på vernissage för The Calendar på Fotografiska museet. Trevligt. Jävligt fina foton. Ni beställer er kalender här: http://thecalendar.se/
Alla fotografier som nu hänger på Fotografiska kommer tydligen att auktioneras ut på Bukowskis market, start nu på söndag. Ska nog allt ta och buda på min egen. Kändes lite dumt när jag kluddade fast min autograf på mitt foto dock. Men så fick det bli. Så ville de ha det.


Jag tillsammans med fotograf Jimmy Hansen. En sann konstnär det.

Hej, M.O!

Melodifestivalen 2011 – En fest från start till mål

Vårens Melodifestival var en fest från start till mål för mig och mina polare. Den glädjen och gemenskapen vi hade där kommer jag aldrig att glömma. Sen att det ibland glömdes bort att det var tävling, ja, det är sånt som händer:)
Som när jag fick en halvtimme ledigt, några timmar före deltävlingen i Göteborg. Jag tänkte att jag skulle vila lite, så jag lade mig på sängen och slöt ögonen. Vaknade sedan, betydligt senare än jag tänkt, av att det bankades hårdare än hårt på dörren. Det blev bråttom till Scandinavium. Jättebråttom. Men jag hann precis med smink och ombyte och den obligatoriska ”ringen”. Ni vet en sån där ring man bildar med sina polare med händerna på varandras. Ja, har man sysslat med nån form av bollsport så vet man.

På efterfesten i Sundsvall råkade jag skicka iväg korken från champagneflaskan på nån kamera. Den var visst värd 80 000, sa de till mig. Den gick sönder. Aj, då.

Foto: Karin Törnblom

Festade som den glada finalist jag precis blivit. Festade så att Peter Thhhhhhörn och Rickard Engfors förklarade för mig att det är nog bäst att du går och lägger dig. Jag skulle precis gå in på mitt rum när jag ångrade mig. Jag ville lite till. Så när jag glider ur hissen på väg mot festen igen så har pressen precis blivit ombedd att lämna festlokalen. Det funkar tydligen så. De får vara med till ett visst klockslag, eller de får nog inte filma mer då iaf. Äh, jag vet inte riktigt reglerna. Skitsaksamma. Det jag vet är att när jag vandrade från hissen på väg till festen igen så stod Helena Trus och Tobbe Ek från Aftonbladet där och summerade kvällen. Perfekt läge för ett gästspel, tänkte väl jag. Nä, jag tänkte nog faktiskt inte alls faktiskt. Ja, det märker ni nog. Jag bjuder på den.

Finalen då? Jo, det hände grejer där också. När Oh my God! var framförd som tredje bidrag, så drog grabbarna till logen. Jag blev dirigerad till Green Room, som det så snitsigt heter. Upptäckte där jag satt att jag inte hade nåt snus. Fan, sju låtar kvar och inget snus. Jag frågade snällt om lov för att gå till logen och hämta en dosa. Logen som grabbarna dragit till, ni vet. Det fick jag. Där var det fest. Jag fastnade. Hade ingen tanke på att det pågick en tävling där ute. I Globen. 3,7 miljoner människor som satt framför TV-apparaterna. Jag hade ju kul där jag satt med mitt gäng. Min familj. Så när Eric Saade, ni vet han med en handske på ena handen, höll på att avsluta sitt nummer, då satt jag på en helt annan plats än var produktionen hade tänkt. Det var en tom plats i mitten av Brolle jr och Sara Varga i Green Room. Denna stund är tack vare Mattias Wachtmeister förevigad. Han filmade nämligen. I logen. Skäms nu när jag tänker på det. De fick hämta mig liksom. Respektlöst och dåligt. Får bli en läxa till nästa års spektakel. Men fan va kul vi hade det. Som sagt, fest från start till mål.

Nästan så att man funderar på att sluta snusa efter att ha sett den här filmen. Nästan.

En gång Stökgubbe…

Hela kortfilmen ute!

Ja, vad ska man kalla den? En dokukortfilmsmusikvideo? Ja, så får det bli. 9 minuter och 30 sekunders obehaglig galenskap skildrat på ett så äkta och vackert sätt att det kryper under huden. Ja, iaf på mig. Jag är fullkomligt knockad av Bröderna Kiusalaas arbete. Vad tycker du?

Written and directed by Sacarias Kiusalaas
Director of photography: Max Kiusalaas

Videon till Who Wants To Die Alone släpps idag.

Videon till Who Wants To Die Alone släpps senare idag via Expressen. Expressen.se/noje, skulle jag tro. En sk premiär. Världspremiär:)

När jag träffade Sacarias Kiusalaas för några år sen så jobbade han i en klädbutik som mina polare driver. Vi började snacka och jag märkte rätt fort att hans hjärna var fullproppad av kreativitèt och idèer, och drivkraften i hans ögon gick inte att missa. Den här killen brinner för sin konst, tänkte jag. När jag frågade om han skulle kunna tänka sig att göra en musikvideo till en av mina låtar så ville han självklart först lyssna på några av mina verk. Han fastnade för ”Who wants to die alone” och han skulle genast sätta ihop ett manus. Han frågade vad jag hade för tankar, och det har jag ju alltid, men jag ville verkligen inte vara tjära på hans kreativitètsvingar så jag lät meddela att han har helt fria händer. Flyg som den fria fågel du är, sa jag. Min inblandning hade säkert bara hållit honom tillbaka.

Låten fanns ju där och han fick alltså tolka helt fritt. En låt som i stora drag handlar om människans rädsla för ensamhet. När jag skrev låten så bodde jag på Kocksgatan, Södermalm och från mitt fönsterbläck iakttog jag människorna som passerade nedanför. Min sinnesstämning vid denna period har även den gjort ett stort avtryck i texten.

När manuset kom till min inbox så kände jag att Sacarias inte hade kunnat träffa mer rätt. Jag älskade hans sätt att dra låtens stämning åt ett håll som är både vågat och skrämmande. Ensamhet kan göra en människa galen. Jävligt galen.

Bildspråket är enligt mig helt fantastiskt och unikt. Jag blev sjukt tagen och berörd när jag fick första utkastet av videon. Så jävla vackert och samtidigt så jävla sorgset. Ambitiöst och pretentiöst som inte många verkar vågar tillåta sig eller orkar nu för tiden, och han har verkligen inte hållit igen. Han har inte haft en tanke på det kommersiella och det gör att även äktheten finns där, och den syns. Ren och skär konst av en konstnär på frammarsch. Hans begåvning är så stor att jag känner mig jäkligt hedrad över att vi har skapat detta tillsammans. Att han har satt bilder till min visa liksom. Blir mycket överraskad om vi inte ser mer av Sacarias i framtiden. En sån begåvning behövs i ett samhälle uppbyggt på musik filtrerad genom radiostationer som inte vågar gå utanför egna snäva ramar, och musik-TV-kanaler som om de över huvudtaget bjuder på musik inte längre visar annat än ytliga utryck som inte säger nåt annat än att här är en video med koreograferad dans.

Hoppas verkligen att ni kommer gilla den. Utöver musikvideon så släpps även en slags kortfilmsdokumentär som är några minuter längre men som också ger en inblick i Sacarias arbete och hjärna. Den kommer snart finnas på Youtube. Jag kommer självklart länka i nästkommande blogginlägg.

Hej då.

Melodifestivalen 2012

Idag var det då dags igen. Presskonferens för Melodifestivalen. Igen alltså. Det var ju inget jag hade tänkt efter vårens galna cirkus. Det var inget som jag funderade på ens när sommaren dansade fram. Några dagar innan deadline för inskick så kom tanken. Ska jag skicka in en bit? Kan väl va kul liksom. Jag hade ett snack med skivbolaget som såklart uppmuntrade idèn. Lyssnade igenom låtarna jag gjort den senaste tiden och det kändes rätt självklart att om jag skulle skicka in nån låt så var det just ”I Want To Be Chris Isaak (This is just the Beginning)” som gällde. Jag ringde producent Bengtson och vi körde in en demo på en dag. Sen var det bara att vänta. Och för andra året i rad så är jag nu med. Melodifestivalen.. Fan va kul!

Känns alltid lika obekvämt att gå upp på scenen och posera framför massa kameror. Inte alls samma sak som att stå där och sjunga. Försökte mig på ett litet gubbleende efter ett tag. Läpparna darrar alltid i såna lägen. Jag tror inte att det syns, men det känns. Sen följde intervju på intervju på intervju där frågorna var lika lika som bröderna Ravelli.

Deltävling 1 är det som gäller för undertecknad. Den 4 februari. Växjö. Känns jävligt bra. Nästan hemmaplan ju. Det blir inte heller så långt för mina polare, som flertalet av dem, bor i Jönköping. Perfekt, som ”Olle” hade sagt. Perfekt! Eller hur, ”Fimpen”?

Frågan jag fick flest gånger idag var: Kan du beskriva låten?
Mitt genomgående svar löd: En grön, orientalisk afton på Studio 54.

This is just the beginning!

The Calendar

Snart är den här. The Calendar!

Så här såg det ut när jag plåtades.

Man har sparat bäst till sist, så månaden December är således min:)

Badabing!

Sagan om den störste och en hälsning från Weeping Willows

Ligger under täcket och läser. Jävlar vad jag läser. Borde hålla igen lite. Jag menar, snart är den ju färdigläst. Likt en prinsessbakelse som fullkomligt älskar med munnen vill man ju att den ska räcka länge. Fan vad jag läser. En saga är det. En ärlig och helt sann saga. Jag älskar den. Älskar vartenda ord i den. Älskar att han inte håller igen. Inte nu heller. Varför skulle han liksom. Han är ju Zlatan.

Jag satt i en taxi för ett tag sen. Pratade telefon med någon. Jag undrade vem som vunnit Guldbollen. Jag suckade av lättnad. Sa något negativt om några andra som vissa ”experter” hellre såg som vinnare. När jag sen lagt på så blev det automatiskt lite surr med chaffisen om det. Han hade ju hört mitt samtal. Han sa den där meningen som jag hört alldeles för många gånger. Jag borde inte bli upprörd över sånt. Kan dock inte hjälpa det. Jag ser det som min uppgift att hjälpa de mindre vetande i just denna fråga trots att jag vet att det alltid är lönlöst. De har bestämt sig. De tror sig veta. Retar mig. Helvete vad jag retar mig. Som sagt, borde skitit i det och bytt samtalsämne, eller inte sagt nåt alls. Han är ju alltid värdelös i landslaget. Orden som alltid får mig att gråta. Inte gråta på riktigt med tårar och så, men inombords dör något. Varje gång. Hoppet om att aldrig mer få höra de orden lever vidare. Som tur var så var det ingen lång resa. Sätt inte igång mig! Mer hann jag inte. Jag var framme.
Jag har tidigare sagt att det borde finnas ett skolämne bara med Beatles. Det borde nog fan finnas ett som heter Zlatan också.

Fick ett mess från ”Pinnen” i lördags natt. Han berättade att Weeping Willows just tillägnat mig en låt. Han var lyrisk. De spelade på Bongo i Jönköping, fortsatte han. Låten var Wicked Game av Chris Isaak. Vackert var det visst också. Vackert som fan. Klart det var. Med den låten och Magnus Carlssons röst kan det inte bli något annat. Jag satt och fånlog länge där jag satt i en soffa på en ö nära Stenungsund. Ett stolt fånleende.

Nu, åter till sagan om den störste.

Hej då!

I want to be Chris Isaak (This is just the beginning)

Känns rätt jävla bra att läsa min visas titel i listan nedan. Känns också rätt jävla bra att det är den längsta och klart mest briljanta titeln av bidragen.

Här har vi alltså nästa års alla bidrag:

Aldrig aldrig
Upphovsmän: Niclas Lundin, Maria Marcus, Randy Goodrum

Allting blir bra igen
Upphovsman: Michael Sideridis

Baby Doll
Upphovsmän: Mårten Eriksson, Lina Eriksson, Susie Päivärinta

Det går för långsamt
Upphovsmän: Anton Malmberg Hård af Segerstad, Niclas Lundin

Don’t Let Me Down
Upphovsmän: Lasse Holm, Lars ”Dille” Diedricson

Euphoria
Upphovsmän: Thomas G:son, Peter Boström

Förlåt mig
Upphovsman: Mattias Andréasson

Ge aldrig upp
Upphovsman: Thomas Di Leva

Goosebumps
Upphovsmän: Hanna Lindblad, Linda Sundblad, Tony Nilsson

I din himmel
Upphovsmän: Sonja Aldén, Bobby Ljunggren, Peter Boström

I mina drömmar
Upphovsmän: Nanna Svensdóttir, Thomas Cars

I Want To Be Chris Isaak (This Is Just the Beginning)
Upphovsman: The Moniker

Jag reser mig igen
Upphovsmän: Thomas G:son, Ted Ström

Just A Little Bit
Upphovsmän: RedOne Team

Land Of Broken Dreams
Upphovsmän: Thomas G:son, Thomas ”Plec” Johansson

Lovelight
Upphovsmän: Andreas Johnson, Peter Kvint

Mirakel
Upphovsmän: Fredrik Andersson, Björn Ranelid

Mystery
Upphovsman: Pontus Hjelm

Porslin
Upphovsmän: Björn Olsson, Martin Elisson

På väg
Upphovsmän: Abalone Dots (Rebecka Hjukström, Sophia Hogman, Louise Holmer), Viktor Källgren

Salt & Pepper
Upphovsmän: Lina Eriksson, Mårten Eriksson, Figge Boström

Sanningen
Upphovsmän: Michael Clauss, Martin Bjelke

Sean Den Förste Banan
Upphovsmän: Sean Banan, Joakim Larsson, Hans Blomberg, Mårten Andersson

Soldiers
Upphovsmän: Ulrik Munther, Johan Åberg, Linnea Deb, Joy Deb, David Jackson

Stormande hav
Upphovsmän: Kristian Lagerström, Johan Fjellström, Stina Engelbrecht, Jens Engelbrecht

The Boy Can Dance
Upphovsmän: Figge Boström, Catrine Loqvist, Johan Lindman

The Girl
Upphovsmän: Fredrik Kempe, Alexander Johnsson

To the Sky
Upphovsmän: Fernando Fuentes, Tony Nilsson, Danny Saucedo, Peter Boström, Figge Boström

Kyss mig
Upphovsmän: Axel Algmark, Mattias Frändå, Jonathan Magnussen

Why Am I Crying
Upphovsmän: Molly Sandén, Aleena Gibson, Windy Wagner

Why Start A Fire
Upphovsmän: Lisa Miskovsky, Aleksander With, Bernt Rune Stray, Berent Philip Moe

Youngblood
Upphovsmän: Fredrik Kempe, David Krüger

Pingvinsurr

Det är inte bara vi människor som kan bli deppiga. Grät en skvätt, som den blödiga karl jag är, när jag såg detta:

Stackars pingvinen..

Han skulle nog behövt samma medicin som den här pingvinen dragit i sig:)

Eller kan det vara samma rackare? Pingviner kanske också kan lida av manodepressivitet.

Mitt favoritlag i hockey heter för övrigt Pittsburgh Penguins.