Monthly Archives: november 2011

Vad inspireras du av när du skriver?

Jag har fått frågan många gånger om vad jag inspireras av och varför mina låtar låter som de gör. Det enkla svaret jag ofta ger då är att livet i sig är inspiration nog. Enkelt och något luddigt svar egentligen. Ganska tråkigt nu när jag tänker efter. Men saker som sker i min närhet har ofta en förmåga att hamna i låtarna mina. Som terapi. Jag vet att många har sagt det förr men det stämmer ju. För mig iaf. Likt en boxare som slår på sin säck så får jag ut samma sak genom att skriva. Tror jag. Känner ingen boxare så helt säker kan jag ju inte vara. Får fråga Paulo om jag träffar honom nån gång. Om jag vågar gå fram då. Han verkar ju så arg hela tiden där han står och gapar åt deltagarna. Ja, i Robinson alltså. Kanske frågar nån annan istället. Vi får se.

Många toner är de som passerar längs vägen och då och då fastnar man. Jag tror att blandbanden som min syster Maria gjorde till mig när jag var liten och nyfiken har gjort sitt till att forma musiksmaken min. Tycker fortfarande att It’s a sin med Pet shop boys är fantastisk. Tack Mia!

Mina första LP-skivor var med Roxette. Jag vet inte varför det anses fel och töntigt av vissa att hänvisa till Roxette som inspirationskälla. Jag gör det gärna. Mr Gessle har fyra ettor på Billboard och två andraplatser på samma lista. Smaka på det, kreddtomtar! Där stod jag i pojkrummet med leksaksgitarren så långt ner som möjligt och väste fram orden: ”She’s got the look”. Och vem har inte dansat tryckare till den här:

Röken som pumpar in, lidelsen i blicken, en och annan oklämd finne, ferraribilarna i fickan och händerna längre och längre ner mot oprövad mark. Discotiden. Fin tid.
Sen att Gessle efter ett tag blev utbytt mot Slash och Izzy var nog inte mer än sunt. Jävlar vad jag älskade Guns. ”Fuck Metallica” stod det på ryggen min. Egentligen var det ju aldrig nån tävling. För orättvist. Som att jämföra Roxette med Ace of Base. Ja, nästan iaf. Typ.
En av världens bästa låtar någonsin enligt undertecknad har vi här. Från den tiden då musikvideor var både ambitiösa, stora och pretto. Underbart!

Robert Broberg var hela tiden där och rörde till i huvudet mitt. Han är fortfarande kvar. Men kan man älska både Guns N Roses och Broberg? Javisst! Det var skitlätt. Det är skitlätt!

Kommer alltid älska den mannen. Varför han har en sko på pannan? Ja, the shoe must go on, eller hur?

Något stolt gosse på bilden:)

Jag kan ju inte prata om inspiration utan att nämna de största och viktigaste för hela musikens språk. Min kusin Magnus spelade tidigt upp ”White Album” för mig. Jag fattade ingenting. Jag var inte gammal kan tilläggas. Jag har Oasis att tacka för att jag gav dem en chans till. Tack Oasis. När jag nu ska sätta på en av deras alla plattor, ja då blir det samma album som jag ratade den där dagen för längesedan i Vaggeryd. Helst den här:

Så jävla hårt och briljant på samma gång.
Jag tar en Beatleslåt till, just för att dom är The Beatles. Här har ni ett stort stycke konst by Lennon/McCartney:

Ja, jävlar i havet!

Oasis eller Blur? Båda, såklart.

Jag försökte t.o.m. öva in Liams gångstil så man kan gott säga att jag var helt uppslukad av dryghuvudena. Helt uppslukad. Hamnade i slagsmål en gång utanför Folkets hus i Norrahmmar. Ut från min mun kom Liam-citat. Ja, ni kanske förstår nivån på det hela. Allt de gjorde och sa blev religion hos mig. De sa ju att de var världens bästa band. De var jäkligt övertygande. Jag var övertygad.

Blur’s album The great Escape gick också varmt i gamla pojkrummet i Norrahammar. Fantastiskt. Britpoptiden. Inget annat fanns. Man kunde ganska lätt se i skolkatalogen vem som var biten. Stod man och tittade snett uppåt och såg så där lagom uttråkad ut. Ja, då var man britpoppare:)

Badabing!

Kalas, diesel och nostalgi

Jag var på två kalas i helgen. En gubbe som fyllde 50 och en liten prinsessa som fyllde 4. Kalasen var lika trevliga som de var olika. Ni förstår säkert. Mycket resande blev det och jag fick för första gången i mitt trettioåriga liv känna på hur det här känns:

En ny erfarenhet. Tyckte det gick bra. Lite orolig var jag ju allt men, jo det gick bra, tack som frågar.
Somnade en liten stund i soffan på 4-årskalaset. Inte bara jag. Chelsea snarkade så ljuvligt där hon låg bredvid.

Fick en bild skickad till mig idag. Bilden är från McDonalds personalfest i Jönköping. Året är 2002 tror jag. Kalle och jag rockar loss som vanligt. Fin kväll det. Fin tid. Långhårig tid. Stökig tid.