Category Archives: Okategoriserade

Busiga spöken


Det utspelade sig ett svårt drama här nyss. Jag stängde av takfläkten. Det började bli lite för kyligt nämligen. Kände med handen på bladen så att jag skulle veta att den var på väg att stängas av. Det finns nämligen tre nivåer, och man vill ju helst slippa resa på sig igen liksom. Så när bladen slutat röra på sig så sjönk jag ner i soffan igen med min kära iPad. Aftonbladet ögnades igenom. Robin Gibb, död. Tråkigt. Politikers påhopp av andra politiker. Tjatigt. Danmark har fått ny sessa. Ointressant. Få platt mage med enkla knep. Hmm.. Ibra på väg till City. Stökigt.
Och så tittar jag upp mot den där takfläkten igen. Den som jag stängt av. Det blev ju lite för kyligt med den på nämligen. Bladen som jag känt på för att vara säker. De är igång igen. De bara kör där uppe. Som om jag inbillat mig alltihop. Har jag det? Håller jag på att bli galen? Mycket märkligt. Inte så lätt att bevisa heller. Det vet de nog, spökena. Busiga spöken. Jag gillar det. Men vänta ni bara. Jag ska nog allt ge igen. Hur? Får ringa Father Merrin om råd:)

Hockey, publikrekord och nya låtar på väg mot inspelning.

Ska på hockey ikväll. I Globen. Sverige möter Danmark och jag hoppas det blir målkalas. Innan matchen ska jag till nån studio och snacka hockey. Ja, inför kvällens match. Det sänds nån gång innan matchen eller i nån paus. Tror jag. Har inte så bra koll på det där. Heller. Min tjej är snäll och följer med. Jag har sagt att om det är tråkigt så åker vi hem, så upp till spelarna att ge oss valuta för tiden då.
Ser fram emot veckan. Jättemycket. Har nämligen bokat in mig i en studio på onsdag och torsdag. Tänkte spela in några låtar liksom. Några av den lugnare sorten. Det ska bli naket och nära, tänkte jag. Inte så mycket Swedish House Mafia, utan mer… motsatsen. Förstår ni? Sen om de skulle vilja göra nån av låtarna lite mer dansvänlig, inte mig emot:)

Jag tillsammans med Anna och Hanna (Stockholm Strings) från förra årets Allsång på Skansen.

Mina medmusiker blir Anna på cello, Hanna på fiol, Staffan på trombon och Prince Anjou II på lite allt möjligt. Vad jag ska göra? Sjunga, spela gitarr, lyssna på mina inre röster och kanske ett och annat trumslag. Ja, vi får se. Det ska bli spännande iaf. Skönt att få ur sig låtarna från systemet mitt. Ja, så att andra kan få plats.
Vet inte riktigt vad jag ska göra med det som spelas in. Det får vi se efteråt. Hoppas ni kommer gilla det. Hoppas jag kommer gilla det. Man vet ju aldrig, men känslan är bra och den är alltid viktigast.

Spelade i Motala i lördags förresten. Det var roligt. Första gången med bandet på länge. Det såg bra ut, det lät bra och nä, jag var aldrig orolig heller. Älskar dom. Treasure Island Cowboys. Kan man annat än att just älska ett band med ett så sexigt namn. Nepp.
Gitarrist Prince Anjou II har en alldeles bedårande dotter och hon kan nog mycket väl va vårt yngsta fan.


Ja, det kan faktiskt va årets bild.

Hej!

Rod, Lotta och jag.

Fotograf Thomas Engström skickade mig den här bilden igår kväll. Skönt med fotografer i sällskapet. Alltid kameran framme och aldrig sena på att fånga stunden. Tack Thomas!

Los Angeles, Rod Stewart och tandem.

Hello music-lovers! Första blogginlägget på väldigt länge kommer här. Varning för yreri på outforskad nivå.
Ska alltså vara med i Diggiloo i sommar. För dig som inte vet vad detta är: http://www.diggiloo.com/
Kommer bli en fin sommar. Det är jag säker på. Klart man är lite nervös för hela prylen. Det är ju en stor maskin som åker runt i vårt fina land laddad med musik och glädje och sköna människor. Kan inte säga att jag kände någon av de andra innan jag tackade ja. Hade bara träffat några av dem nån enstaka gång. Blivit intervjuad av Lotta Bromè har man ju blivit. Det var ett fint möte minns jag.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2151&artikel=4512717&play=3102146&playtype=Ljudklipp
Nu efter att ha repat och hängt ett tag så känns det ännu bättre att jag hoppade på det här tåget. Av alla tåg jag valt att hoppa på; Idol, Melodifestivalen m.m. så känns detta klart mest oväntat. Iaf i min egen skalle. Men ack så skönt det är att överraska sig själv ändå. Jag tror man växer genom att göra saker man egentligen inte först tror man är skapad för. Ja, jag kommer va nervös och jag ser fram emot det. Som fan. Att bli nervös alltså. Konstigt det där. Vad som driver en.
Att växa fast i den där trygghetskrukan med risken att bli utan vatten. Nej, det vill man ju inte. Eller, jag vill inte det iaf.

Förra veckan drog nästan hela gänget till Los Angeles för inspiration och presskonferens. Trevligt som fan. Käkade minst en burgare varje dag. Att det kan skilja så mycket på hamburgare. Ja, det var alltså godare där. T.o.m. McDonalds. Kanske inbillade mig och blev påverkad av miljön, men det spelar ju egentligen ingen roll. Jag uppfattade det som godare. Punkt.

Fick frågan från en journalist varför jag tror att jag ses som en udda fågel i vilket sammanhang jag än dyker upp i. Gör jag? Hade jag ingen aning om. Inte min mening alls isf. Förlåt.

Det togs bilder i massor, Universal Studios besöktes, tandemcyklande med Mojje på Venice Beach m.m. Ja, ni förstår nog kanske hur mycket det var att ta in. Sen att man sprang på självaste Rod Stewart där på Universal Studios, ja, bara det är ju nog egentligen. Jag var nog rätt pinsam faktiskt. Ropade Rod! Rod!, han vände sig om, vi hälsade, han frågade hur läget var, jag stammade fram ett great och undrade om det var ok att ta en bild tillsammans, han log vänligt och sa ja, någon drog iväg honom innan jag hunnit få den där bilden, kvar stod jag. Jag och Lotta. Vi hade varit för långsamma. Det blev liksom för mycket alltihop. Alltså ingen bild och inget bevis, men Lotta är mitt vittne och vem kan någonsin tvivla på den damen. Va?! Nä, just det.

Här komma lite bilder från vår trip:

Tomas Pettersson, frisk människa det där:)

Kit från kultserien Knight Rider. Han har inte mycket att göra nu längre. Tragiskt..

Nån karaktär i Desperate Housewifes bor här. Japp..

Helt coollugn var jag inte här, det ska jag erkänna.

Tuffa turister. Nja.. Jävligt fina dock.

Skål och hej då för denna gång. Hoppas du uppskattade bildorgien.

När de andra sen åkte hem till Svedala så stannade jag kvar några dagar extra. Vad jag gjorde då tar vi nästa inlägg.


Ciao!

Who wants to die alone hos Malou

Hello! Klockan ringde aningen tidigare än den brukar i morse. Första gången på väldigt länge som jag gick upp före min tjej. Det var svårt av flera anledningar. På tiden, tänker ni och ja, det var det. Stockholm är vackert och på morgonen är det ju faktiskt oslagbart. Kanske blir så att jag låter alarmet vara kvar på samma tid så jag.. Ja, vi får se hur det blir med det där.
Visste inte vilken låt jag skulle köra när jag kom dit, men jag gick på era önskemål via Twitter och Facebook. Tack för dom! Har ju aldrig kört Who wants to die alone ensam med gitarren förut. Iaf inte inför publik. Var därför lite nervös, ska jag erkänna. Stefan Andersson var ju där också och han är ju en liten hjälte för mig och några polare, så det var trevligt. Kitty Jutbring var lika trevlig och varm som alltid. Passade även på att hylla Ara Abrahamian och önska honom lycka till med den nya satsningen. Hjälte det där. Robert Wells var också där förresten, så det var en kontrastrik och skön samling filurer där i fikarummet i TV4-huset.

Så här gick det:

Musik%20med%20Daniel%20%22The%20Moniker%22%20Karlsson

Och för er som fortfarande inte sett videon till Who wants to die alone så har ni den här:

Guldet ska hem te Jönne igen!

Satt här hemma med gitarren min och försökte få nånting gjort. Kom ingenstans. Inga melodier som ville se ljuset idag. En sån dag, tänkte jag. En dag då det är helt omöjligt att skapa. Läste lite sportsidor på nätet istället. Elitseriens sista omgången ikväll. Spännande. Snart börjar slutspelet. Heja HV!
Tog fram gitarren igen och började spela lite på en låt jag började skriva på för ett tag sen. Om HV71. En sk HV-låt alltså. Till ljudet av skidkytte på TV:n gjorde jag klart texten. ”Guldet ska hem te Jönne igen!” Ja, så heter den. Kanske skulle ta och spela in en demo på den. Ja, så får det bli. Och gillar folket som bestämmer i klubben låten så får det bli en studioinspelning, helst tillsammans med North Bank Supporters då. Ja, det vore ju jävligt kul. Om dom vill då..

Bilden är några år gammal:)

Hej då!

Hemmademos, tankar om framtiden och Miami ink

Håller just nu på att spela in en ett gäng hemmademos. Ett gäng av den lugnare sorten. Den nakna. Ja, ni vet. Tror jag.
Många tankar i huvudet mitt. Vilken väg ska man gå? Hur ska nästa platta låta? Det finns, som ni vet som lyssnat på mitt debutalbum, ett stort antal sidor av mig. Precis som http://open.spotify.com/track/3pUrPe0Zq9Sqd1JeQ3S8aY

Har en tanke, som bara blir starkare och starkare för varje dag. Att släppa en popårockplatta tillsammans med mitt turnerande band. Mina polare. Ja, ni vet:

The Moniker & Treasure Island Cowboys liksom. Vad tror ni? Ja, jag tycker det låter som en jävligt bra idè iaf. Om dom vill då.

En annan tanke är att släppa de där lugnare visorna..
Den här t.e.x.

De ligger ju bara här och väntar ju. Börjar bli trångt liksom. Bara jag och min gitarr, och kanske lite stråkar, och lite.. Fan, svårt detta här.

Hmm, man kanske skulle kunna göra båda? Ja, vad vet jag. Vad tycker du?

I torsdags fick jag en ny tatuering på min kropp. Passade på när jag ändå var i Miami:) Love Hate Tattoo Studio. Ja, stället heter så. Jag trodde det hette Miami ink, men det var visst bara TV-programmet. Jaja, här you go:

Okej eller?

Go’natt!

Hemma igen.

Hej på er! Tillbaka i Sverige igen. Förstår nu ordet Jetlags http://sv.wikipedia.org/wiki/Jetlag innebörd. Mosig i skallen och allmänt väck.

Miami var på strålande humör och jag ska inte förneka att det har varit en magisk vecka.
Gottade mig en hel del:)

Tar en längre redovisning när jag blivit lite klarare i huvudet.

Hur ska jag förresten förklara detta?:) http://dominika.nu/?p=206

Nu ska jag blunda lite igen.. Go’ natt!

Smicker, The Ark och Ibra

Helloooooooo!

Jäkligt trevligt igår. Grammisgala, snökaos och skumpa i en stökig blandning. God mat var det också. Dansade även några steg. Ja, några, inte många:) Småsnackade med en jäkla massa trevliga människor. Ja, en jävligt trevlig kväll helt enkelt. Sen hjälper det ju självklart till när Jepson från The Ark förklarade att hans dotter enbart lyssnar på just The Ark och The Moniker. Man blir ju liksom lite smickrad då. Eller när Ola Salo berättade att han tappat hakan förra lördagen då min låt kom sist i det vi kallar Melodifestivalen. Kalla mig gärna star-struck och töntig, men… Jo, gör det.

The Ark kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta. Kommer aldrig glömma konserten de gjorde på Hultsfred för en himla massa år sedan. Jag var inte där, men ZTV körde den spelningen på repeat ett tag. De var vitklädda och jag var fast. Tack The Ark!

Jag och min A&R Mr Wachtmeister under middagen:

Blev allt lite lurig på småtimmarna..

Ikväll ska jag leka med en av mina bästa kompisar. Thomas heter han. Han är fin han. Hoppas att han har Viasat fotboll. Då hade han varit ännu finare:) Hejar inte på något av lagen ikväll. Jag hejar på Ibra.

Hej då!

Grammis, 2X Platina och årets bästa video

Swedish Grammy Awards idag. Ska bli trevligt. Jag ska vara helt ärligt och erkänna att jag hade väl nån naiv tro om att Oh My God! skulle bli nominerad till årets låt, men nepp.. Om jag ska vara ännu mer ärlig så hade jag faktiskt inga större förhoppningar. Hade ju varit kul liksom, men nä.. Jag förstår och respekterar. Och accepterar. Fick nyligen veta av mitt skivbolag att låten jag nämnde ovan har sålt 2X Platina. Heeeeeelt sjuuuuukt ju. En låt som jag skrev på en kvart för en himla massa år sen, i ett gult tegelhus, i en ort utanför Jönköping som heter Norrahammar, för att sen skynda mig till köket för att vräka i mig pannbiff och potatis. Tack för den stunden. Tack mamma för att du bad mig skriva en glad låt. Tack till alla som gjort att den sålt så mycket. 2X Platina. Stökigt. Jävligt stökigt. Tack!

Finns ju några att välja mellan.
Deltävlingen i GBG:

Andra chansen i Sundsvall för er som föredrar klädbyte:)

Mitt favoritframträdande. Andra chansen del 2:

och finalen:

eller:

Jag vet förresten vilken video jag hade röstat på som årets bästa. Något partisk kanske, men fan vad jag älskar Sacarias arbete med min låt. Who wants to die alone. Trasigt och ensamt och otäckt och galet och vackert. På samma gång.

Ja, då börjar det bli dags att välja outfit för kvällen då. Kostym eller pälsväst, det är frågan.